Är det någon annan än jag som har märkt stavfelen jag har kommit med den senaste tiden?
   Jag antar att jag skulle kunna skylla på det kyliga vädret som kryper närmare, och som gör min fingrar kallare och stelare än vad dom är, vilket innebär att jag skriver slarvigare(?).
   Faktum är att mina fingrar(/händer) är kalla, men det är dom alltid.

   Anywho: Idag är det lördag (inte lördad, som rubriken vill påstå).
   Jag hade originellt planer för idag, men en stor fet flodhäst kom och åt upp dom igår kväll, samtidigt som han tog sig friheten att skutta ett flertal gånger på min mage. Detta resulterade i att jag vaknade upp i morse med en värk som heter duga (eller Olga - jag hörde inte riktigt) och planerna för dagen var borta.
   Idioti är, när allt kommer omkring, inte det enda hindret i mitt liv. Otur har också en vana att förfölja mig. Därför är det väl inte överaskande att jag får denna underbara flodhäst till mig under den vecka han borde hålla sig borta; Höstlovet. I swear to evolution, that hippo is evil!
   Så vad gör man då, när alla planer försvinner med dunkandet av flodhästens steg ut ur huset? Man gör om sin blogg. Jag såg tillfället att styla om den, nu när vi har lov och jag inte längre hade något att göra. Fint, ey? I like it *klappar sig själv på axeln*
   Däremot vet jag inte om jag har humöret för att blogga (ni kanske har märkt att inlägget känns lite tort och krystat... eller är det bara jag?). Eftersom det enda jag gjort idag är att styla om bloggen finns det dessutom inte så mycket att skriva om. Kanske att min pappa sköt en älg kalv idag (go team!), men det kan jag inte skriva så mycket om (eftersom jag redan har skrivit allt jag vet om det), och dessutom ökar risken att flodhästen kommer tillbaka för att hämnas sin väldigt, väldigt, avlägsna släkting, och hoppar på mig lite till... och det vill vi ju inte. Så därför skriver jag itne om det heller, och tada! Det var min dag!(?)
   Lördag i ett nötskal. Kul, eller hur?
   Och nu ringer några snorungar på dörren. Jag vet att det är snorungar för att dom var här igår och busringde, man hör hur dom vänder och springer härifrån direkt efter dom har ringt, jag hittar inte mina näsdukar och det är förmodligen dom som har tagit dom.
   Jag kanske borde prata om älgjakten i alla fall, så kommer flodhästen tillbaka och jag kan be honom att attackera dom (snorungarna) istället. Eller så gör jag bara nya planer för morgondagen(?).
   Jo, det duger nog.


   Marie *Hippopotamus*

   Igår fick lilla villsna Marie ett sms där det stod 'Om du laddar ditt kort med 300 kr får du 20 % extra...' vilket inte är viktigt alls (jag har ingen användning av 300 kr på mobilen, så varför skulle jag behöva 20 % extra?) Nej nej, det viktiga är smset jag fick före det - när jag satt och tuggade på en torr macka.
   *Pling*, så ramlade det in ett meddelande på mobilen från, precis, Pling! Nu vet jag inte vad det stod i smset, ord för ord, eftersom det tydligen inte var lika viktigt som 20 % extra...? Om nu någon börjar undra hur jag prioriterar - jag själv stannade just upp med fingrarna på tangentbordet och tårna i papperskorgen - så är det väl rimligt att mina prioriteringar är lika konstiga som jag? Detta innebär alltså att Ingelas sms sjunker i värde... vi ber om ursäkt för detta.
   Men på tal om det jag talade om förut, så handlade detta sms om något som kallas EFIT. Jag själv skulle nu se detta som en förkortning för Every Freakin' Irrelevant Thing (*se rubrik*), eftersom det var den tanken som snurrade runt i mitt huvud när jag själv snurrade runt och fotade. Men ack nej! Detta står, tydligen, för Ett Foto I Timmen... av irrelevanta saker.(!)
   Här slår min omtalade idioti in. På tre sekunder har jag brukat upp det som skulle vara en annan persons årsförbrukning av idioti, när jag säger ordet jag ångrar att jag sagt (...lite grann) "Ja".
   ...
   Nu vet inte jag om ni vet det här, men jag gör oftast ingenting på söndagar. Ingenting! Och idag skulle det bli ett överflöd av ingenting, eftersom jag har geografi prov på tisdag, och skulle därför sitta med en tjock bok i knät hela dagen. Så vad hade min idioti tänkt att jag skulle ta kort på? En tå för varje timme? Utvecklingen av min suddludds hög? Solens osynliga gång bakom de grå molnen?
   Jag kunde i och för sig ha nekat till att göra uppgiften - speciellt med tanke på att frambringaren av min idioti (känn dig stolt, ty det är du, Ingela) inte gjorde sin del av uppgiften. Jag kunde ha sagt att även jag glömt bort. Men icke!
   Så, mina damer och herrar, fåglar och hundar, låt mig presentera;
   Söndad... and every freakin' irrelevant thing that comes with it

   För lat för att uppdatera bloggen? Låt oss kalla det semester istället.
   Men som alla semestrar ska även denna underbara sommar ta slut. Eller underbara kanske var att ta i? Vi hade tur med vädret iaf - inte allt för mycket regn... det var en relativt bra sommar.
   Hur som haver; alla semestrar tar slut någon gång, vilket även denna gjorde. Snabbt kastades man tillbaka till verkligheten. Eller tillbaka från verkligheten - man lever i och för sig mer på loven, än under den oändliga "tortyren" i skolan som ska kallas vardag. I år går jag tillbaka på ett lite annorlunda sätt, dock (...annorlunda formulering). Det vill säga; med folk i min egen ålder.
   Hey? Woh?! What's that?!
   Jo, 92:orna får äntligen lyckan att kunna unna sig mitt sällskap.So far so good, I must say. Jag tror att jag kommer kunna uthärda tre år nu. Snart har halva tiden av ettan gått i alla fall, sen är det bara att köra på tills tvåan börjar.
   Åh, tvåan. Vad vore det att gå i tvåan? Hur underbart det känns i magen nu att tänka på att jag ska snart gå i tvåan. Jag tror jag är lite kär i tvåan.
   Jag har kommit fram till att jag inte ska försöka att bli kär det kommande år... halvåret - och jag ska sluta skriva att jag har "börjat på en bok" (detta eviga tjat om böcker jag skriver på. Kommer jag någonsin kunna skriva att jag har skrivit klart en bok?). Istället kan jag skriva att skrivandet håller sig i samma form som vanligt - en seg 45 åring med ölmage och kraftigt vindrag mellan öronen. Kul för henne.
   Vad mer kan jag skriva, utan att nämna något som nämnts förut? ...förmodligen ingenting, ty jag pratar för mycket och har gjort större delen av min existens.
   Jag kan säga att det här inlägget tar slur några rader ned från här. Det har legat i min blogg ett par månder nu, utan att bli publicerat - och när jag sitter här, i ett hus som inte är mitt, på en dator jag inte äger som är placerat i ett knä som tillhör någon annan (ska jag nämna att det är väldigt sent dessutom?) inser jag att det... kanske inte är en jätte bra idé att uppdatera bloggen just nu, men det kommer aldrig att bli av annars.
   Så ni får... le åt eländet!


   Marie *Dum-Dum*

   Det finns något som kallas idioti, och det råkar jag ha ett överflöd av.
   Som planerat for jag ut och cyklade, däremot hade jag ingen planerad rutt när jag väl trampade iväg. Jag hade väl tänkt mig att vägen skulle föra mig dit den ville, vilket den även gjorde. Däremot hade vägen och jag inte samma syn på min kondition.
   Hade inte världen varit betydligt mycket bättre om den hade varit plan? Om alla nedförsbackar och uppförsbackar (speciellt uppförsbackar) försvann, och allt var plant. Då skulle inte bara jag tycka om att cykla, utan även mina ben.
   När jag till slut insåg vad det var jag begav mig upp för - en oändlig uppförsbacke som vissa vill kalla för berg - vände jag och gled ned igen innan jag svängde av och tog den planaste vägen jag kom ihåg.
   Det gick bra att cykla då faktiskt. Mina kära benmuskler har inte svikit mig totalt, utan dom finns kvar där inne. Däremot tål dom inte lika mycket som förut. Det får jag jobba fram igen.
   Men självklart, när vägen är på min sida och kroppen orkar lite mer än jag trott, så ska vädret svika. Självklart ska jag titta upp och se årets största regnmoln, som jag är påväg mot. Det är här, mina kära lässare, databeroende och Sherlock med tillhörande Watson, som min idioti tar över. Det är lugnt, jag cyklar någon kilometer till, sen vänder jag. Det där är långt bort.
   Om någon ser framför sig en filmscen där jag cyklar ned för en backe i ett lugnt tempo, för att sedan se mig cykla upp för backen igen i panik (paniken syns dessutom på mig, när jag tittar över axeln var fjärde meter med uppspärrade ögon och nära på hyperventilerar) någon sekund efteråt, med åskan mullrande i bakgrunden... så är ni förmodligen rätt ute. Troligen ser ni bara fel kläder på mig. Eller en förvånad ekorre som dinglar från en gren i bakgrunden, men jag tror inte han var närvarande.
   Cyklarna i Tour De France hade itne en chans mot mig när jag var på väg hem igen. Jag skulle ha vunnit med hästlängder (ungefär två shetlandsponnyer).
   Vilket innebär att jag har gjort mig förtjänt av en lång och härlig vila. Don't you think, moder jord?


   Marie *Armstrong*

   Jag känner mig spralligt finurlig och pillemarisk. Barnsligt busig nästan, men det jag gör är inte särskilt barnsligt busigt. Jag antar att det faktum att jag finslipar en hemlighet är grunden till pirret i magen. Och det är nu när jag planerar det hela - som deffenitivt kommer att bli av - som jag tänker, halvt skrikande till mig själv "Varför har jag aldrig gjort det här förut?". Känslan är lamslående härlig.
   Självklart finns det en viss risk att det inte går som jag har tänkt mig, men det kan inte gå allt för galet snett. Det värsta som kan hända är att jag får ännu mer gula skor efter mig, och denna gång med andra avsikter och grunder. Fast jag såg i och för sig ett par gula Converse på stan för ett tag sen som jag säkerligen skulle passa i (jag har fått höra att jag passar i gult). Så om ni nu ska jaga mig med gula skor får ni gärna greppa ett par av dom.
   Men för att inte spricka av energin som väller upp inom mig, allt kommer från hemligheten som rullar runt inom mig, så ska jag ta fram min käre gamle vän Cykeln och motionera av mig lite.

   Som vanligt älskar jag känslan av frihet när jag sitter på cykeln. Det märks så mycket att jag är en cykel människa när jag sätter mig på sadeln och sparkar igång. Om ni ser mig när jag är ute finns det en chans att jag inte ser er, eftersom jag oftast njuter av vinden som susar i hörlurarna, till iPoden, och känner den lätta vibrationen i styret som bildas av de snabbt snurrande hjulen. Tid existerar inte när jag väl börjar cykla.
   Jag kan påstå att jag är beroende av det.

    Innan jag går vill jag lite snabbt ducka undan från kommentarer om vart rubriken kommer ifrån. Om någon tänker att det är från filmen Number 23, kan jag bara nicka och le. Helt rätt, käre Sherlock!
   Men jag ska lämna er med dom obesvarade frågorna om min finslipade hemlighet och, som sagt, cykla en sväng. En väldigt lång sväng.


   Marie *Fisken - Med cykel*

   Kära läsare (som jag kan räkna på en hand).
   Jag antar att jag borde be om ursäkt för min frånvaro, men sanning att säga är jag inte så mycket för ursäkter - över Internet. Vill ni ha en ursäkt är jag rädd att ni måste jaga mig genom Östersunds gator och slå mig med en gul sko, innan jag säger förlåt. Gula skor har en stor påverkan på mig (högklackade är en klass för sig - och avråds).
   Eftersom jag i ett tidigare inlägg nämnde lite snabbt att jag skulle anpassa bloggen efter årstiderna (vilket jag nu ser är en lögn, ty detta har aldrig nämnts) tyckte jag att jag i min yttersta tristess kunde fixa min dammiga blogg. Dock märkte jag att dammvippor inte är mycket till på http sidor, och dammsugare var en riktigt dålig idé, men med lite arbete och ett flertal svärord, som vi censurerar bort, fick jag fram ett acceptabelt resultat. Kvar är resten av mitt rum som måste piffas till för helgens kanske-besök - Mer om det senare. Det blir mer action laddat(") om man skriver om någon som verkligen är här, istället för någon som kanske inte kommer. Dock är spänningen lika lam som en grönsak.
   Se det som en cliffhanger på en mattkant.

   För er DAB:ar (ny påhittad förkortning för datorberoende, som aldrig kommer att användas igen) som inte har märkt det är det sommar utomhus! Vilket jag just såg att jag redan har nämnt, men det bryr vi oss inte om! Våra hjärnceller försvinner ändå när vi läser det här! Vi är glad!
   Vad var det jag skulle skriva?
   Ah, det är härlig, varm, solig, badvänlig, blå himmel, bitvis blöt, lite lätt kall ibland, blåsig, sommar! Jag kan inte göra annat än att njuta av det härliga vädret. Dock ska jag erkänna att jag inte gråter när det regnar - en perfekt ursäkt till att sitta inne en dag och göra onödigt många onödiga saker. Men efter ett tag känner man den gula skon i nacken. Huvva!
   Med sommaren kommer som vanligt dess traditioner, och fotboll råkar vara en av dom. Och till min stora förvåning är jag mer intresserad av fotboll än jag trodde. Nog för att män i kortbyxor är ögongodis från livets guldgruva, men jag har funnit ett visst intresse för att sitta och skrika åt skärmen, klaga på den så kallade "domar jäveln", och hoppa upp och ner av spänning när spelet blir mer intensivt (eller av glädje när matchen är slut och tröjorna tas av). Jag har till och med lärt mig några namn och lyckats finslipa kunskapen jag haft sen innan.
   Jag förstår plötsligt varför pappa är i en annan värld och onåbar när han ser på fotboll.
   Men jag tänker inte utmana ödet och röra en fotboll i år. Med finslipningen av kunskaperna kommer insikten om hur dålig jag verkligen är. Jag har nämligen sett att de flesta undviker att kliva på bollen - en av mina starka inom sporten som tydligen är helt oanvändbar - och att ramla på ingenting är inte heller en teknik de använder så ofta. Jag kan titta på bollen (och de fina pojkarna som sparkar på den) men jag rör den inte.

   Med sommaren kommer även en av mina egna traditioner - som jag i år försöker att arbeta bort - nämligen att stanna uppe sent.
   En bra metod för att arbeta bort denna "ovana" har visat sig vara en så simpel sak som att gå och lägga sig tidigare.
   Med andra ord (fast något kan ha använts tidigare), tar mitt inlägg slut ungefär här. Förmodligen någon rad ner.
   Jag kommer tillbaka inom en snar framtid och räddar er från cliffhangern (och mig själv från fler gula skor). Tills dess - Ta hand om era rabarber, gott folk.


   Marie *Boris*

13:45
Sitter på mediahuset och har rast till... jag vet inte när. Vi ska få en logg att skriva i snart, men lärarna var så vänliga att inte säga till vilken tid så vi kan bara sitta och vänta. Sluta tidigare ska vi i alla fall få.

Så vad har hänt Marie sedan hon började på gymnasiet då? (såg just att jag inte skrivit på en månad... hehe) Well hon har bytt från samhälle media text till media. Jag ansökte för två veckir sen, och fick byta! Yeey! Så nu går jag på en mer passande linje, och är glad, glad, glad. Hittade någon att vara med relativt snabbt, och har nu "glidigt runt" lite i klassrummet för att sprida umgänget. En helt OK klass, måste jag säga. Jag trivs bra!

För tillfället har jag lite arbete att göra, lite mycket om jag ska vara ärlig, men Marie löser det nog. Ska avsluta matten, sen ska jag kasta mig in på intervjun jag ska göra. Fast jag har ingen aning om vad... några förslag?Annars är det lugnt. Brott och straff temat vi har går relativt bra, och vissa i vår klass är klar redan nu. Vad ska dom göra tills lovet? När är det lov föresten?

Tror jag ska strosa runt lite i Media huset och leta lite efter något att göra, innan jag dör av tristess. Kan irritera folk med min nya favorit låt... fast kanske inte. Skriver lite mer när min hjärna funkar som den ska.

So long, punks!


Marie *Sturmpa*

Jag och Emo har suttit och langat bilder i evigheters evighet nu, och är äntligen klar. Det blev ett överflöd med bilder på min dator, från balen och avslutningskvällen, men jag har lyckats sortera ut det.
Ett stort tack till dig!


Något snygg sockervadd, eller hur?

Sitter för tillfället och skriver ett "manus" på datorn, inför en video me, myself and I ska göra. Det kunde ha varit en så kallad "rant" om allt och ingenting, men jag tycker den ska ha en viss, jämn, "flow". Sen om jag kan få den att bli under 900 kB och få upp den på youtube återstår att se.

Jag kan dessutom informera allmänheten att jag inte hann bli frisk innan Stockholm resan och att jag fortfarande är sjuk. I och för sig är jag inte lika sjuk som förut men min hosta är förjävlig.
Men det stör inte mig, så idag drog jag och Karlsson iväg på Jamtli. Now that's what I call entertaining. Det måste vi göra om någon gång! Vi åt kolbulle, pratade med ett gäng goa... gubbar(?), klappade getter (Marie försökte äta av deras björkris, och höll på att bli attackerad), hoppade i höskullen, körde dressinen (that's right, jag fick faktiskt köra dressinen. Och jag var inte så dålig), red på en "häst", styrde båten, åt glass och godis... vi gjorde allt möjligt faktiskt. Och det mesta är fångat på bild (som jag kan lägga upp när Karlsson får orken att lägga in dom på datorn).
Men, jag måste även erkänna, vi gjorde bort oss... när ingen såg. Mohaha!

Så nu är även det avklarat på min att-göra-i-sommar-lista. Bara tältningen kvar nu. Det får bli av snart nu, annars hinns det inte med.

Btw: Om någon nu har märkt att jag i alla inlägg har olika "smeknamn" på mina kompisar är det för att hålla dom hemliga... dom är nämligen alla missbildade utlänningar på flykt! Nej då, men jag tänkte att dom kanske villa vara anonym.
Nu vet ni, och behöver inte bli allt för fundersamma.
... eller?


Marie *Bää*

Sitter och ser på manga för fulle rulle. Kan låta konstigt, men då glömmer ni en sak; Jag är konstig.
Så nu spelas Naruto på Maries dator, till och med samtidigt som jag skriver. Men eftersom det är på japanska blir det lite problematiskt. Även fast jag kan några meningar och ord på japanska räcker inte det för att förstå utan text. Men bra är det.
Idag har i alla fall redigerat ihop filmen jag och en kompis höll på med. Min "första" film, vid namn; Rostbiffen. Pretty good for my first movie, men däremot 1.5 gb stor. Så om någon nu vill se den... är det ganska kört. Att skicka den över msn kommer ta åratal.
Men ska jag hänga med i vad som händer måste jag sluta skriva nu och fockusera.
Ha de'!


Marie *Baka*

Ville bara informera the world, innan jag kryper till kojs, att Maries nya dator är här nu! Så nu blir det filmskapande om något.
Skulle jag lägga upp något på YouTube, eller något annat ställe för den delen, ska jag se till att informera. Det kan ju finnas någon som är intresserad.
Men sen kväll, kort inlägg.
Go'natt


Marie *Gud-ish*

Som sagt är jag hos Emo idag. Och som sagt picknickade vi. Och som, kanske, sagt så var vi så långt ifrån normala som man kan vara... som vanligt.
En film är nu även i produktion, och vi får helt enkelt se hur det blir med den. Men för att inte ta upp för mycket tid framför datorn gör vi det här till förmodligen det kortaste inlägget jag har skrivit.
Ha de'!


Marie *Och Sture*

Har haft mycket för mig idag. Får över till en Emo och, skulle ha varit ett mentalt stöd när hon skrapade lestugan, men det blev inte av. Istället var vi bara våra konstiga jag och försökte få tag på Magnus Uggla - Nu Har Pappa Laddat Bössan (instrumental eller karaoke version).
Hade tänkt se på Mikael Moores 'Bowling For Columbine', vilket jag tycker ni också borde göra. Skit bra film som är värd att se.
Drar mig tillbaka, eftersom den börjar nu.


Marie *Hum Hum*

50 år, hälften av hundra, tio gånger fem. Om 50 år, 2056, ett dåligt år för jorden.
   Enligt forskningar så behöver vi en ny värld om 50 år. Om 50 år kommer så mycket på jorden att vara förstört, så mycket av naturen vi lever idag kommer att vara... dött.
   Det har stått klart ett tag nu att vi måste ändra på vårat levnadssätt, och många länder har faktiskt börjat att "skära ner" på vissa saker. Men inte USA. The almighty 'United States of America' är så bekväma med sitt levnadssätt och skiter i alla kommande generationer. They are going to kill us all, och det accepterar inte jag. Inte för att det spelar så stor roll vad jag tycker och tänker, jag kommer inte direkt att komma till någon internationell domstol och hålla ett föredrag om det hela (och om jag fick det skulle det nog inte påverka så himla mycket), men om vi samlar ihop oss, arbetar tillsammans, rekryterar medlemmar, står emot, alla mot USA, kan vi inte få folk att tänka efter då? Jag menar inte att vi ska påverka allt "mäktigt folk", det är inte dom vi ska inrikta oss på, utan vi ska sikta på alla andra. Inte dom som styr, inte dom som bestämmer sig för att dom inte ska gå med och rädda kommande generationer, utan "the average ones". Tänk om vi skulle få allt "Svensson folk"... vi kallar dom "Doe folk" (John Doe), tänk om vi skulle få allt "Doe folk" att gå om man ska till en kompis, släcka lamporna när dom går ut ur rummet, fixa så att dom stänger av alla apparater istället för att ha dom på "standby läge". Såna små saker skulle kunna påverka hur mycket som helst, egentligen. För tänk efter, det finns mer "Doe folk" än "mäktigt folk" i USA, så om vi får... dom förstnämnda att tänka på alla små saker skulle vi i alla fall köpa oss lite mer tid. Inte så mycket, men lite, och lite kan påverka mycket.
   So, spread the world people: "The world is coming to an end, but we can do something about it."


   Marie *So far, So strange*