Jag känner mig spralligt finurlig och pillemarisk. Barnsligt busig nästan, men det jag gör är inte särskilt barnsligt busigt. Jag antar att det faktum att jag finslipar en hemlighet är grunden till pirret i magen. Och det är nu när jag planerar det hela - som deffenitivt kommer att bli av - som jag tänker, halvt skrikande till mig själv "Varför har jag aldrig gjort det här förut?". Känslan är lamslående härlig.
   Självklart finns det en viss risk att det inte går som jag har tänkt mig, men det kan inte gå allt för galet snett. Det värsta som kan hända är att jag får ännu mer gula skor efter mig, och denna gång med andra avsikter och grunder. Fast jag såg i och för sig ett par gula Converse på stan för ett tag sen som jag säkerligen skulle passa i (jag har fått höra att jag passar i gult). Så om ni nu ska jaga mig med gula skor får ni gärna greppa ett par av dom.
   Men för att inte spricka av energin som väller upp inom mig, allt kommer från hemligheten som rullar runt inom mig, så ska jag ta fram min käre gamle vän Cykeln och motionera av mig lite.

   Som vanligt älskar jag känslan av frihet när jag sitter på cykeln. Det märks så mycket att jag är en cykel människa när jag sätter mig på sadeln och sparkar igång. Om ni ser mig när jag är ute finns det en chans att jag inte ser er, eftersom jag oftast njuter av vinden som susar i hörlurarna, till iPoden, och känner den lätta vibrationen i styret som bildas av de snabbt snurrande hjulen. Tid existerar inte när jag väl börjar cykla.
   Jag kan påstå att jag är beroende av det.

    Innan jag går vill jag lite snabbt ducka undan från kommentarer om vart rubriken kommer ifrån. Om någon tänker att det är från filmen Number 23, kan jag bara nicka och le. Helt rätt, käre Sherlock!
   Men jag ska lämna er med dom obesvarade frågorna om min finslipade hemlighet och, som sagt, cykla en sväng. En väldigt lång sväng.


   Marie *Fisken - Med cykel*