Föreställ dig att du är en kille. Om du är en kille eller inte spelar ingen roll just nu - för du ska hur som haver inte föreställa dig att du är dig själv. Du är den här killen. En annan kille. Föreställ dig det.
   Föreställ dig att du har en tjej. En tjej du älskar över allt annat i hela världen, som du - som den här killen - skulle kunna slänga dig av hus för att rädda. En tjej värd att skryta om. En tjej som är värd allt.
   Föreställ dig att ni jobbar på samma ställe eller går på samma skola. Hur hon står i korridoren på morgonen, efter att ni just har skiljts åt, och ler åt dig när du går iväg till ditt kontor.
   Föreställ dig att du, när du just ska till att svänga runt ett hörn till en annan korridor, ser du hur en av hennes manliga kollegor, eller klasskompis, kommer fram till henne och lägger en hand på hennes midja, varpå hon ser upp på honom och ler stort. Hon tar inte bort hans hand - och du står kvar vid hörnet och ser på medan dom, omedveten om dig, går till sitt möte.
   Hans hand ligger fortfarande på hennes midja.

   Föreställ dig att du går in på hennes facebook, eller blogg, och ser att hon har uppdaterat - hur du läser igenom hennes inlägg och kommenterar det hon lagt upp. Du avslutar komentaren med "Jag älskar dig", så som du alltid har gjort.
   Föreställ dig att du någon timme senare kollar om hon har svarat på ditt inlägg, bara för att se att hon har tagit bort din komentar helt. Hon har inte ens tagit sig tiden att svara på det.
   Under bilden, eller inlägget, ligger dock en komentar från hennes kollega(/klasskompis).
   Hon har svarat på hans komentar.
   Och den har hon inte tagit bort.

   Föreställ dig att du sitter på ditt kontor, eller din lektion, och ser ut genom fönstret. Från där du sitter ser du in i matsalen, och du ser hur hon sitter och äter med en stor grupp kollegor. Bredvid henne sitter han från imorse, och deras stolar är väldigt nära varandra. För nära kanske, men du ignorerar det.
   Föreställ dig att du plockar upp mobilen för att ringa till henne och säga att du ser henne. Kanske kommer du få henne att le.
   Föreställ dig hur du, från din plats, ser hur hon plockar upp mobilen ur fickan, du ser hur hon tittar på namnet på skärmen, och hur hon sedan stoppar tillbaka mobilen utan att svara.
   ...
   Föreställ dig hur du sitter där med luren mot örat och lyssnar på signalerna som fortsätter att gå fram, medan hon skrattar och pratar med resten av gruppen. Något i dig hindrar dig från att lägga på. Något kallt och stort. Något som gör ont.
   Föreställ dig det.

   Föreställ dig att du senare den dagen är i ditt hus, eller din lägenhet, och väntar på att hon ska komma hem - eller komma över om ni inte bor tillsammans.
   Föreställ dig att du lagar mat, läser, sitter vid datorn, gör något medan du väntar på henne. På att hon ska komma hem.
   Föreställ dig att du ser en bil köra upp framför huset. Det är en bil du inte känner igen, men du ser att hon sitter i den. Du ser även att det är kollegan som kör - hans om lade handen på hennes midja. Nu ligger däremot inte handen på hennes midja, utan på hennes lår. Och hon tar inte bort den. Hon ler mot honom - och fortsätter att le mot honom när hon kliver ur bilen. Fortsätter att le mot honom när han kör bort.
   Hon ler mot dig när hon kommer in genom dörren.

   Föreställ dig att du ber henne att få kolla i hennes inkorg på mobilen, för att se vilken tid du skrev till henne att festen skulle vara, och att hon säger ja.
   Föreställ dig att du letar igenom inkorgen, men hittar inte ditt meddelande. Du hittar däremot meddelanden från honom. Gulliga meddelanden. Massor av meddelanden. Ingenting från dig. Allt ifrån honom. Kollegan.
   Föreställ dig att du, i tron att hon inte har varit likadan mot honom, hon älskar ju dig trots allt och det vet du, går in i utkorgen för att se om hon har kvar meddelandet där hon skrev tiden - att du hittar det meddelandet, men även ser att du hade fel. Att utkorgen var värre än inkorgen. Den gör även mer ont.
   Föreställ dig den smärtan.

   Föreställ dig sen att du ligger ensam i sängen. Hur du gång på gång kollar på klockan och önskar att hon ska komma hem. Hon som bara skulle ut för att ta en drink med några från jobbet borde väl vara hemma nu. Hon svarar inte när du ringer, eller på sms du skickat. Hon hör inte av sig. Hon borde vara hemma. Det är för sent.
   Föreställ dig att du ligger ensam i din säng.
   Föreställ dig själv i den situationen.
   Föreställ dig smärtan.
  
   "Behandla andra som du själv vill bli behandlad"


   Marie

   Är det någon annan än jag som har märkt stavfelen jag har kommit med den senaste tiden?
   Jag antar att jag skulle kunna skylla på det kyliga vädret som kryper närmare, och som gör min fingrar kallare och stelare än vad dom är, vilket innebär att jag skriver slarvigare(?).
   Faktum är att mina fingrar(/händer) är kalla, men det är dom alltid.

   Anywho: Idag är det lördag (inte lördad, som rubriken vill påstå).
   Jag hade originellt planer för idag, men en stor fet flodhäst kom och åt upp dom igår kväll, samtidigt som han tog sig friheten att skutta ett flertal gånger på min mage. Detta resulterade i att jag vaknade upp i morse med en värk som heter duga (eller Olga - jag hörde inte riktigt) och planerna för dagen var borta.
   Idioti är, när allt kommer omkring, inte det enda hindret i mitt liv. Otur har också en vana att förfölja mig. Därför är det väl inte överaskande att jag får denna underbara flodhäst till mig under den vecka han borde hålla sig borta; Höstlovet. I swear to evolution, that hippo is evil!
   Så vad gör man då, när alla planer försvinner med dunkandet av flodhästens steg ut ur huset? Man gör om sin blogg. Jag såg tillfället att styla om den, nu när vi har lov och jag inte längre hade något att göra. Fint, ey? I like it *klappar sig själv på axeln*
   Däremot vet jag inte om jag har humöret för att blogga (ni kanske har märkt att inlägget känns lite tort och krystat... eller är det bara jag?). Eftersom det enda jag gjort idag är att styla om bloggen finns det dessutom inte så mycket att skriva om. Kanske att min pappa sköt en älg kalv idag (go team!), men det kan jag inte skriva så mycket om (eftersom jag redan har skrivit allt jag vet om det), och dessutom ökar risken att flodhästen kommer tillbaka för att hämnas sin väldigt, väldigt, avlägsna släkting, och hoppar på mig lite till... och det vill vi ju inte. Så därför skriver jag itne om det heller, och tada! Det var min dag!(?)
   Lördag i ett nötskal. Kul, eller hur?
   Och nu ringer några snorungar på dörren. Jag vet att det är snorungar för att dom var här igår och busringde, man hör hur dom vänder och springer härifrån direkt efter dom har ringt, jag hittar inte mina näsdukar och det är förmodligen dom som har tagit dom.
   Jag kanske borde prata om älgjakten i alla fall, så kommer flodhästen tillbaka och jag kan be honom att attackera dom (snorungarna) istället. Eller så gör jag bara nya planer för morgondagen(?).
   Jo, det duger nog.


   Marie *Hippopotamus*

   Igår fick lilla villsna Marie ett sms där det stod 'Om du laddar ditt kort med 300 kr får du 20 % extra...' vilket inte är viktigt alls (jag har ingen användning av 300 kr på mobilen, så varför skulle jag behöva 20 % extra?) Nej nej, det viktiga är smset jag fick före det - när jag satt och tuggade på en torr macka.
   *Pling*, så ramlade det in ett meddelande på mobilen från, precis, Pling! Nu vet jag inte vad det stod i smset, ord för ord, eftersom det tydligen inte var lika viktigt som 20 % extra...? Om nu någon börjar undra hur jag prioriterar - jag själv stannade just upp med fingrarna på tangentbordet och tårna i papperskorgen - så är det väl rimligt att mina prioriteringar är lika konstiga som jag? Detta innebär alltså att Ingelas sms sjunker i värde... vi ber om ursäkt för detta.
   Men på tal om det jag talade om förut, så handlade detta sms om något som kallas EFIT. Jag själv skulle nu se detta som en förkortning för Every Freakin' Irrelevant Thing (*se rubrik*), eftersom det var den tanken som snurrade runt i mitt huvud när jag själv snurrade runt och fotade. Men ack nej! Detta står, tydligen, för Ett Foto I Timmen... av irrelevanta saker.(!)
   Här slår min omtalade idioti in. På tre sekunder har jag brukat upp det som skulle vara en annan persons årsförbrukning av idioti, när jag säger ordet jag ångrar att jag sagt (...lite grann) "Ja".
   ...
   Nu vet inte jag om ni vet det här, men jag gör oftast ingenting på söndagar. Ingenting! Och idag skulle det bli ett överflöd av ingenting, eftersom jag har geografi prov på tisdag, och skulle därför sitta med en tjock bok i knät hela dagen. Så vad hade min idioti tänkt att jag skulle ta kort på? En tå för varje timme? Utvecklingen av min suddludds hög? Solens osynliga gång bakom de grå molnen?
   Jag kunde i och för sig ha nekat till att göra uppgiften - speciellt med tanke på att frambringaren av min idioti (känn dig stolt, ty det är du, Ingela) inte gjorde sin del av uppgiften. Jag kunde ha sagt att även jag glömt bort. Men icke!
   Så, mina damer och herrar, fåglar och hundar, låt mig presentera;
   Söndad... and every freakin' irrelevant thing that comes with it

   För lat för att uppdatera bloggen? Låt oss kalla det semester istället.
   Men som alla semestrar ska även denna underbara sommar ta slut. Eller underbara kanske var att ta i? Vi hade tur med vädret iaf - inte allt för mycket regn... det var en relativt bra sommar.
   Hur som haver; alla semestrar tar slut någon gång, vilket även denna gjorde. Snabbt kastades man tillbaka till verkligheten. Eller tillbaka från verkligheten - man lever i och för sig mer på loven, än under den oändliga "tortyren" i skolan som ska kallas vardag. I år går jag tillbaka på ett lite annorlunda sätt, dock (...annorlunda formulering). Det vill säga; med folk i min egen ålder.
   Hey? Woh?! What's that?!
   Jo, 92:orna får äntligen lyckan att kunna unna sig mitt sällskap.So far so good, I must say. Jag tror att jag kommer kunna uthärda tre år nu. Snart har halva tiden av ettan gått i alla fall, sen är det bara att köra på tills tvåan börjar.
   Åh, tvåan. Vad vore det att gå i tvåan? Hur underbart det känns i magen nu att tänka på att jag ska snart gå i tvåan. Jag tror jag är lite kär i tvåan.
   Jag har kommit fram till att jag inte ska försöka att bli kär det kommande år... halvåret - och jag ska sluta skriva att jag har "börjat på en bok" (detta eviga tjat om böcker jag skriver på. Kommer jag någonsin kunna skriva att jag har skrivit klart en bok?). Istället kan jag skriva att skrivandet håller sig i samma form som vanligt - en seg 45 åring med ölmage och kraftigt vindrag mellan öronen. Kul för henne.
   Vad mer kan jag skriva, utan att nämna något som nämnts förut? ...förmodligen ingenting, ty jag pratar för mycket och har gjort större delen av min existens.
   Jag kan säga att det här inlägget tar slur några rader ned från här. Det har legat i min blogg ett par månder nu, utan att bli publicerat - och när jag sitter här, i ett hus som inte är mitt, på en dator jag inte äger som är placerat i ett knä som tillhör någon annan (ska jag nämna att det är väldigt sent dessutom?) inser jag att det... kanske inte är en jätte bra idé att uppdatera bloggen just nu, men det kommer aldrig att bli av annars.
   Så ni får... le åt eländet!


   Marie *Dum-Dum*