Det finns något som kallas idioti, och det råkar jag ha ett överflöd av.
   Som planerat for jag ut och cyklade, däremot hade jag ingen planerad rutt när jag väl trampade iväg. Jag hade väl tänkt mig att vägen skulle föra mig dit den ville, vilket den även gjorde. Däremot hade vägen och jag inte samma syn på min kondition.
   Hade inte världen varit betydligt mycket bättre om den hade varit plan? Om alla nedförsbackar och uppförsbackar (speciellt uppförsbackar) försvann, och allt var plant. Då skulle inte bara jag tycka om att cykla, utan även mina ben.
   När jag till slut insåg vad det var jag begav mig upp för - en oändlig uppförsbacke som vissa vill kalla för berg - vände jag och gled ned igen innan jag svängde av och tog den planaste vägen jag kom ihåg.
   Det gick bra att cykla då faktiskt. Mina kära benmuskler har inte svikit mig totalt, utan dom finns kvar där inne. Däremot tål dom inte lika mycket som förut. Det får jag jobba fram igen.
   Men självklart, när vägen är på min sida och kroppen orkar lite mer än jag trott, så ska vädret svika. Självklart ska jag titta upp och se årets största regnmoln, som jag är påväg mot. Det är här, mina kära lässare, databeroende och Sherlock med tillhörande Watson, som min idioti tar över. Det är lugnt, jag cyklar någon kilometer till, sen vänder jag. Det där är långt bort.
   Om någon ser framför sig en filmscen där jag cyklar ned för en backe i ett lugnt tempo, för att sedan se mig cykla upp för backen igen i panik (paniken syns dessutom på mig, när jag tittar över axeln var fjärde meter med uppspärrade ögon och nära på hyperventilerar) någon sekund efteråt, med åskan mullrande i bakgrunden... så är ni förmodligen rätt ute. Troligen ser ni bara fel kläder på mig. Eller en förvånad ekorre som dinglar från en gren i bakgrunden, men jag tror inte han var närvarande.
   Cyklarna i Tour De France hade itne en chans mot mig när jag var på väg hem igen. Jag skulle ha vunnit med hästlängder (ungefär två shetlandsponnyer).
   Vilket innebär att jag har gjort mig förtjänt av en lång och härlig vila. Don't you think, moder jord?


   Marie *Armstrong*

   Jag känner mig spralligt finurlig och pillemarisk. Barnsligt busig nästan, men det jag gör är inte särskilt barnsligt busigt. Jag antar att det faktum att jag finslipar en hemlighet är grunden till pirret i magen. Och det är nu när jag planerar det hela - som deffenitivt kommer att bli av - som jag tänker, halvt skrikande till mig själv "Varför har jag aldrig gjort det här förut?". Känslan är lamslående härlig.
   Självklart finns det en viss risk att det inte går som jag har tänkt mig, men det kan inte gå allt för galet snett. Det värsta som kan hända är att jag får ännu mer gula skor efter mig, och denna gång med andra avsikter och grunder. Fast jag såg i och för sig ett par gula Converse på stan för ett tag sen som jag säkerligen skulle passa i (jag har fått höra att jag passar i gult). Så om ni nu ska jaga mig med gula skor får ni gärna greppa ett par av dom.
   Men för att inte spricka av energin som väller upp inom mig, allt kommer från hemligheten som rullar runt inom mig, så ska jag ta fram min käre gamle vän Cykeln och motionera av mig lite.

   Som vanligt älskar jag känslan av frihet när jag sitter på cykeln. Det märks så mycket att jag är en cykel människa när jag sätter mig på sadeln och sparkar igång. Om ni ser mig när jag är ute finns det en chans att jag inte ser er, eftersom jag oftast njuter av vinden som susar i hörlurarna, till iPoden, och känner den lätta vibrationen i styret som bildas av de snabbt snurrande hjulen. Tid existerar inte när jag väl börjar cykla.
   Jag kan påstå att jag är beroende av det.

    Innan jag går vill jag lite snabbt ducka undan från kommentarer om vart rubriken kommer ifrån. Om någon tänker att det är från filmen Number 23, kan jag bara nicka och le. Helt rätt, käre Sherlock!
   Men jag ska lämna er med dom obesvarade frågorna om min finslipade hemlighet och, som sagt, cykla en sväng. En väldigt lång sväng.


   Marie *Fisken - Med cykel*

   Kära läsare (som jag kan räkna på en hand).
   Jag antar att jag borde be om ursäkt för min frånvaro, men sanning att säga är jag inte så mycket för ursäkter - över Internet. Vill ni ha en ursäkt är jag rädd att ni måste jaga mig genom Östersunds gator och slå mig med en gul sko, innan jag säger förlåt. Gula skor har en stor påverkan på mig (högklackade är en klass för sig - och avråds).
   Eftersom jag i ett tidigare inlägg nämnde lite snabbt att jag skulle anpassa bloggen efter årstiderna (vilket jag nu ser är en lögn, ty detta har aldrig nämnts) tyckte jag att jag i min yttersta tristess kunde fixa min dammiga blogg. Dock märkte jag att dammvippor inte är mycket till på http sidor, och dammsugare var en riktigt dålig idé, men med lite arbete och ett flertal svärord, som vi censurerar bort, fick jag fram ett acceptabelt resultat. Kvar är resten av mitt rum som måste piffas till för helgens kanske-besök - Mer om det senare. Det blir mer action laddat(") om man skriver om någon som verkligen är här, istället för någon som kanske inte kommer. Dock är spänningen lika lam som en grönsak.
   Se det som en cliffhanger på en mattkant.

   För er DAB:ar (ny påhittad förkortning för datorberoende, som aldrig kommer att användas igen) som inte har märkt det är det sommar utomhus! Vilket jag just såg att jag redan har nämnt, men det bryr vi oss inte om! Våra hjärnceller försvinner ändå när vi läser det här! Vi är glad!
   Vad var det jag skulle skriva?
   Ah, det är härlig, varm, solig, badvänlig, blå himmel, bitvis blöt, lite lätt kall ibland, blåsig, sommar! Jag kan inte göra annat än att njuta av det härliga vädret. Dock ska jag erkänna att jag inte gråter när det regnar - en perfekt ursäkt till att sitta inne en dag och göra onödigt många onödiga saker. Men efter ett tag känner man den gula skon i nacken. Huvva!
   Med sommaren kommer som vanligt dess traditioner, och fotboll råkar vara en av dom. Och till min stora förvåning är jag mer intresserad av fotboll än jag trodde. Nog för att män i kortbyxor är ögongodis från livets guldgruva, men jag har funnit ett visst intresse för att sitta och skrika åt skärmen, klaga på den så kallade "domar jäveln", och hoppa upp och ner av spänning när spelet blir mer intensivt (eller av glädje när matchen är slut och tröjorna tas av). Jag har till och med lärt mig några namn och lyckats finslipa kunskapen jag haft sen innan.
   Jag förstår plötsligt varför pappa är i en annan värld och onåbar när han ser på fotboll.
   Men jag tänker inte utmana ödet och röra en fotboll i år. Med finslipningen av kunskaperna kommer insikten om hur dålig jag verkligen är. Jag har nämligen sett att de flesta undviker att kliva på bollen - en av mina starka inom sporten som tydligen är helt oanvändbar - och att ramla på ingenting är inte heller en teknik de använder så ofta. Jag kan titta på bollen (och de fina pojkarna som sparkar på den) men jag rör den inte.

   Med sommaren kommer även en av mina egna traditioner - som jag i år försöker att arbeta bort - nämligen att stanna uppe sent.
   En bra metod för att arbeta bort denna "ovana" har visat sig vara en så simpel sak som att gå och lägga sig tidigare.
   Med andra ord (fast något kan ha använts tidigare), tar mitt inlägg slut ungefär här. Förmodligen någon rad ner.
   Jag kommer tillbaka inom en snar framtid och räddar er från cliffhangern (och mig själv från fler gula skor). Tills dess - Ta hand om era rabarber, gott folk.


   Marie *Boris*