Jag har aldrig varit vidare förtjust i varken åskan eller blixten. Regn har jag däremot inte så mycket emot.
   Tidigare idag satt jag och min syster och såg på Miami Ink och jag såg att det regnade utanför deras shop sa jag, intet ont anande, "Jag gillar när det regnar. Det är mysigt".
   Jag antar att modernatus ansåg att det var hennes queue.
   Let there be rain!
   Som sagt så har jag aldrig varit ett väldigt stort fan av åksan. Faktum är att den skrämmer skiten ur mig. Så när vi satt där och såg på tv blir rummet helt plötsligt 100 gånger ljusare än vad det ljust var, och blixten slår ned i sjön som ligger nedanför vårt hus. Bråkdelen av en sekund hinner flyga förbi, medan jag skrämt stirrar på min syster, och sen kommer den. Fönstrena skallrar, golvet skakar, och både jag och min syster slår händerna för öronen när mullret från åskan slår emot oss med en skrämmande kraft. Jag har aldrig hört ett sådant dån, förut. det var som om alla fönster och dörrar på huset hade öppnats för att släppa in ljudet av åskan, som befann sig precis utanför vårat hus. Det var som om modernatur tyckte att lite åska inte skulle skrämma mig nog mycket, så hon hade pluggat i förstärkare, och ställt intill våra väggar, så det skulle mullra mer än vad som verkar möjligt. Det var så högt. Det gjorde nästan ont.
   Knappt en sekund efter detta öppnar sig himlen, och regnet öser ned. Dock känns öser som en underbedrift, med tanke på att jag stod på nedervåningen och kunde ändå höra hur regnet med ett trumliknande ljud, slog emot taket.
   Jag har nog aldrig varit så rädd. Jag slängde mig upp för trappan och slog av min dator - jag slog även av sladd dosan, så att datorn inte stod på stand-by läge - och sen tackade jag Garfunkel att sateliten lade av, så jag kunde stänga av tv:n utan att syster mi kunde klaga allt för mycket på mig.
   Och barnslig som jag är kröp jag sedan upp under min fillt.
   Det är något magiskt med filtar och täken. Varje gång jag är rädd, eller om jag har trott att det varit något i mitt rum (spöke, eller så) har jag dragit in armar och ben under täcket som skydd. För det är ett skydd. Alla vet att spöken inte kan ta sig in under täcken. Och huvudet spelar ingen roll förrän man verkligen ser dom.
   Det är mågot som vi alla vet.
   Därför fick jag väl för mig att inte heller åskan skulle kunna nå mig under min filt. Men rädd var jag, och jag skulle itne gråta om jag aldrig behöver uppleva det igen. För nu hoppar ja tre meter, bara grannen startar sin motorcykel.
   Jag gillar faktiskt inte åskan.