Årets första fjäril blev sedd idag, av Marie Degerström.
   Jag var ute och joggade i den härliga vårsolen, när den helt slöt sig upp vid min sida och flög med mig en bit - och lät mig studera den i någon minut. Kanske den anade hur glad jag blev av att se den, och det var därför den stannade med mig? Jag ler nämligen alltid lika fånigt när jag ser den första fjärilen. Som när jag ser den första tussilagon, det första gröna lövet, eller första gången jag känner lukten av regnvåt asfallt. Det är då man vet att det snart är sommar (dock så vill jag ha den nu!)
   Men jag fick inte bara se årets första fjäril idag. Nej, vissa har mer tur än andra, så jag fick även se den bli påkörd.
   Moder natur har tydligen fått en släng av PMS.
   Det var som om hon, väldigt subtilt, försökte säga till mig att hon har anslutit sig till katterna, och att även hon hatar mig. Fast frågan är om en oskyldig fjäril var tvungen att ta smällen? En tussilago hade varit fullt acceptabelt (ledsen grabbar, men ni lever helt enkelt inte lika länge... fast hur länge lever, i snitt, en fjäril?), men den lilla skyldiga fjärilen, som bara ville glänsa lite för dumma sommarälskande Marie... det var väl att ta i? Kunde hon inte bara ha skickat en flodhäst på mig igen? Några skutt på min mage, och sommarglädjen är borta igen.
   Jag hann inte ens ge fjärilen ett namn. Därför döper jag den härmed till Kaj.
   Men med förhoppningar på att modernatur är på bättre humör imorgon, går jag nu och lägger mig. Imorgon kan vara en bättre dag! (den är i alla fall ny)
   Och Kaj... ifall du skulle läsa det här från fjärilshimlen, så är jag ledsen att jag råkade putta till dig.
   Så du hamnade framför bilen.
   Det var modernaturs fel...