För er som inte bor i Östersundstrakterna och kanske inte vet det, och för er som bor här men inte har märkt det, har det första mjuka duntäcket av snö anlänt. Med tanke på att det är sådär två veckor kvar till första advent vill jag säga att det var en väldigt bra planering av moder natur att börja med snölagret nu.
   Om hon låter det stanna vill säga.
   Men för som en härligt olycklig elev kan jag inte njuta av detta som jag borde. Nej, snön ses mer som att helvete när jag i full panik springer på de is och snötäckta gatorna för att hinna med bussen. Glädjen man kände som liten, när man såg den första snön, är lika långt borta de gamla kängorna i storlek 35. Jag kan nog hitta dom om jag försöker, men vem fan har tid med det när man måste springa till bussen?(!)
   Och att leta efter dom när jag kommer hem är något jag inte kommer att göra. Med Nk:prov och engelska redovisningar som ligger och petar på stortån har jag ingen tanke på att leta fram några slitna gamla kängor (eller glädjen för första snön).
   Det kanske ska nämnas att jag inte har läst ut boken jag ska redovisa på engelskan imorgon - faktum är att jag knappt har börjat - och Nk provet som jag har imorgon är jag... nej, jag är ingenting. Jag har läst på, men inget vill fastna, och det finns inget jag kan göra åt det, så jag är helt enkelt ingenting (if that makes any sence).

   Jag hade tänkt gå och lägga mig ungefär nu, men innan jag avslutar vill jag ge en shout-out till Ingela, som - underbar som hon är - beställde biljetterna till premiären av Twilight idag.
   Thank you, oh wonderfull woman!

  
   Marie *Lastbilschauffören(?)*