Här kommer det negativa med praktiken. Det som var väntat kom oväntat när jag minst behövde det.

Vad gör mina kompisar? Jag har ingen aning.
Hur mår mina bästa vänner? Ingen jävla aning.
Händer det något roligt i helgen? Ingen aning.

Genom att inte vara nära, inte lika delaktig i allt och inte någon man tänker på varje dag, blir man lätt borträknad. För helt plötsligt händer allt, och Marie vet inget. Folk far hit, folk far dit, men jag sitter här.

Jag har inga nya kontakter, eftersom jag inte går i en ny klass, och är därför ingen annans nya kontakt. På så sätt blir man lätt bortglömd.

Kanske tycker någon att jag överdriver nu, men ni tänker säkert inte på det. Och varför skulle ni? Ni har ju nya kontakter, nya vänner och nya saker att göra. Det är ganska självklart att man glömmer, har kul och att man kanske drar ifrån varandra... men dra inte för långt. Jag har ju ingen att dra till, som ni har. Kom ihåg mig någon gång. Inte alltid, men lite då och då.

Jag må vara en glad person, men det beror mest på att jag är en people person. Och jag har därför svårt att vara ensam. Jag kan vara det ett tag (och behöver en liten stund varje dag då jag är själv), men inte för länge. Jag behöver någon jag kan prata med, som alltid finns där, i vått och tort. Vart är den personen? Finns den? Om den finns... gills inte kyla?

Jag vet att jag lovade att bli glad, och det är jag... men inte själv. Inte såhär.


Whered you go - Fort Minor